KÄLLOR OCH ORDFÖRKLARINGAR.

Skattlagda hemman infördes i jordeboken. Som regel beviljades nybyggen 7 års frihet från skatt.
Man kan därigenom räkna ut, när ett hemman fick sin första fasta befolkning.

Av andra källor före kyrkböckernas tid kan nämnas mantalslängder, tiondelängder och domböcker.

Mantalspenningen var en skatt, som utkrävdes 1 princip av alla personer i åldern 13—63 år.
En person försvinner som regel ur mantalslängden antingen genom dödsfall eller vid uppnådda
63 års ålder.
Vet man att en person fortfarande levde sedan han ej längre finns
upptagen i mantalslängden kan man räkna ut, åtminstone ungefärligen, när han föddes.

Tionde var en kyrklig skatt på avkastningen av jord, från boskapsskötsel eller på jakt och fiske.
Tiondelängderna ger upplysningar om vad som odlades och hur mycket. Tiondet fördelades mellan
prästen (1/3), domkapitlet (1/3) och socknens fattiga (1/3).

Domböckerna är den förnämsta källa vi har för att göra gångna tiders människor levande för oss.
Där träffar vi våra förfäder i vardag och fest, får inblickar i deras bekymmer och i deras planering för
framtiden. Ibland citeras de ordagrant med användande av dialektord, som i dag är försvunna.
Släktskapsförhållanden beskrivs. Hänvisningar görs till gamla seder och bruk. Domböckerna utgör en
fascinerande läsning, och de behandlar som synes långt mera än begångna lagbrott.

LÖVÅSEN

I nordöstra hörnet av Sunne socken vid gränsen till Lysviks och
N. Råda socknar skattades år 1651 Lövåsen för 1/8 mantal. Ofta
används namnet Ö. Lövåsen för att skilja hemmanet från V. Lövåsen
(numera Bäcken), som ligger i Lysvik.
Handlingar från 1660—talet beskriver Lövåsen som “nybygge” och som “finnhemman”.
Lövåsen är upptaget på Ivarsbjörke tidigare ägor.


DE FÖRSTA GENERATIONERNA.

Lövåsen återfinns i mantals — och tiondel kontinuerligt f.o.m. 1654. Vi möter då Påvel med hustru.
Påvel finns med t.o.m. 1657, då han efterträds av Olof Påhlsson.
Denne Påvel skulle ha varit anonym för oss, om det inte varit för ett testamente som blev infört i
domboken år 1674, och som ger en intressant bild av honom och hans familjeförhållanden:

“Näst Framwijstes Ett Testamente som Påwel Qluffsson och
Hans Hustru Elin Oluffsdotter i Lööfåssen i Sunds Sochen Tu gambla och Alderstegna blinde folk doch
afh godt förståndh, hafwa giordt till sin Sohn Oluff Påwelsson och hans hust. Anneka Larsdotter,
At emooth dhet dhenne dheras Son efther dheras Astundan in till dheras döder dagh skall dhem skiötha
föda och försörja hafwe dhe Testamenterat honom halfhparten afh allan dhen löösöre som i dheras boo
finnes och dhe Uthi sitt Ahnletes Swett sigh mädh dhenne dheras Sons flijtige Tillhiälp ifrån dhen tijdh
han kunni något Arbete drifwa, Wärfth och icke Ehrfth, sedan och ha han lijka Erfh mädh dhi Andre
Syskonen i dhen Andra hälfthen aff lösörenen. föruthan dhetta, woro och icke mindre desse gamble
föräldrar benägne at eftherlåta bemälte dheras Son Olufh Påwelsson hans hustru och barn all dhen
fasta Egendoom som dhe nu Äga i Löfhåhsen till Ahnseendhe såsom dhe i des Testamente förmäla,
at Alt det som ähr Ahnwändt på hemmandet medh däss inkiöpan, Upodlandbe, dhet hafwer mehr
bemälte dheras Son Oluff Kostat och i Ty hafwa dhe Ahndre barnen inthet dher Uthi efther Föräldrarnas
döödh at få arfiwa Uthan falle dät altsammans Oluff hans hustru barn och Erfhwinger till godo. Till
hwilket Testamente Oluffs brodher Erich Påfwelsson och hans Syster Marit i Jangshöiden hafwa icke
Uthan skiäl Consentrat Att dhe aldrig skola dher på Thala, hwarföre så frampt dhetta i Lijfstijden
oryggat och aff siälfwa Testetoribus mädh döden bekräfthat warder dhet och icke oskiäligen afh dhenna
Rätten fast Stadigt dömdt.”

Av testamentet framgår att sonen Olof varit den drivande kraften bakom köpet och uppodlandet av
Lövåsen, fastän Påvel stod för nybygget de första åren i egenskap av husfader. Olof tog också hand om
föräldrarna på deras ålderdom och skulle som er sättning få halva deras lösöre.

Trots testamentets fasta ord att brodern och systern samtyckt och aldrig skulle ens tala mer om det,
har tydligen oenighet uppstått efter föräldrarnas död. Vid ett ting år 1683 träffar vi syskonen till
arvförlikning. Rätten använder följ. ordalag:

“Inkommo för Rätten Syskonen Erich Påfwelsson i Twäråhna och Fryckzende Sⁿ samt Systeren h^u
Marit i Jangshögden Sunds Sⁿ och blefwo ernligen genom handräckning medh sin Broder Olof
Påfwelsson i Löfåhsen förlijkte öf ^r dess föräldrars Testamente, som å tinget A^o 1674 d. 15 Junij
stadfäst ähr, att Oloff af godh wilje gifwer Broderen Erik 10 RD^r och Systren Hu Marit 5 Rd^r m. Spec.
ähn, till hwad han tillförndhe uthgifwit haf ^r hwar medh dhe sedan afstå och uphäfwa alt wijdare åtahl
på arff effter sina föräldrar i löst och fast och dett oklandrat nu och framdeles honom Oloff Påhlsson
unna och tillstå, hwilket ock Rⁿ på begeran dem till rättelse framdeles stadfäste och approberade.”

Som vi ser levde Påvel Olofsson långt efter 1657, det år då han försvann ur mantal.
Räknar vi 63 år bakåt från 1657 hamnar vi på år 1594 som ungefärlig födelsetid för Påvel.


TRE GRENAR.

Testamentet ger oss namnen på Påvels tre barn och nämner var de bosätter sig:

Erik Påvelsson flyttar c:a 1660 till Tväråna i nuvarande Östmarks socken, där han blir måg till
Påvel Påvelsson Kart (Karttuinen). Denne Påvel Kart hade 1649 fått tillstånd att uppodla ett hemman
vid Tväråna, där Erik senare blev husbonde.

Erik Påvelsson hade följande kända barn:

Marit Påvelsdotter nämns i testamentet som boende i Jangshöjden. Jangshöjden är det ursprungliga
namnet för Arnstorp. Denna by ligger strax söder om Lövåsen. Marit var där gift med Israel Mickelsson.
Israel var son till Mickel Larsson, en av de allra första finnar som bosatte sig i Fryksdalen. Genom ett
bevarat skötselbrev kan vi exakt datera Mickels födelseår till l592.

Marits och Israels många ättlingar har fortsatt brukningen av Arnstorp.

Även i senare generationer har det ofta förekommit äktenskapförbindelser mellan Lövåsen och Arnstorp.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Olof Påhlsson blev den som stannade kvar i Lövåsen. I mantalslängderna står han kvar till 1684 men vi möter
honom i senare handlingar ett flertal gånger. Ar 1696 får Olof fasta (= lagfart) på Lövåsen, som då anges skattat
som 1/4 hemman. Men i mantalslängderna står dock Lövåsen även senare som 1/8 hemman.
Själva uppbudsbrevet från 1695 finns i original i Lövåsen. Egendomligt nog har Olof redan vid två tidigare
tillfällen, 1665 och 1669, fått lagfart.

Sista gången Olof nämns i domboken är 1706. Han är dock inte med i Sunnes första husförhörslängd som
börjar 1708, vilket däremot hustrun Annika är. Detta skulle tyda på att Olof dog någon gång 1706—1708.
Men 1711 är ett år då sönerna gör upp om hemmansdelarna, vilket skulle kunna innebära att Olof levde
såpass länge som till runt 1710. Annika nämns senare.

Eftersom Olof ej är med i mantalslängden efter 1684 men bevisligen levde senare bör han ha varit
född c:a 1621. Det finns indicier på att Olofs hustru, Annika Larsdotter, kom från Laggåsen i Gustaf Adolfs
socken och tillhörde släkten Karjalainen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


DE SJU BRÖDERNA.

Olof Påhlsson hade sju kända barn, samtliga söner:

Daniel Danielssons ättlingar har bebott den gård som enligt handlingar och muntlig tradition är
belägen i närheten av platsen för den ursprungliga bebyggelsen. Gården har gått i arv från far
till son. Nuvarande ägaren till ‘Där Nol”, Lars Tagesson, är 11:e generationen.
Hans son, Christofer f. 1985, blir således den tolfte.

På “Där Nol” i Lövåsen har bevarats en hel del gamla handlingar, vilka utgör ett förnämligt
gårdsarkiv Däribland kan noteras- ett intressant dokument som inte finns återgivet i någon officiell
handling. Det gäller en överenskorrinelse mellan Daniel och Pål Olofssöner, där Pål låter brodern
överta hans del i gården (inägorna) och nöjer sig med sitt upptagna torp “Pörte” benämnt. Pörte är
namnet på den typ av bostad finnarna använde, på modernare språk kallad rökstuga.

Overenskorrrelsen ägde rum redan 1711. I mantalslängden förekommer ej gården Pörte förrän år
1728 ( under rubriken ”oskattlagda torp” ), och i kyrkböckerna står Pål och hans ättlingar kvar
under Lövåsen fram till år 1764.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Pål Olofsson dog 1749 i en ålder av 100 år. Även om man bör ta dödbokens ålderssiffra med viss
reservation skulle han också enl . andra källor ha blivit mycket gammal. Mantalslängden har honom
med sista gången 1714. Det tyder på att han blivit åtminstone 98 år.

Pål hade följande. kända barn:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Lars Olofsson framstår mycket levande i handlingarna. Han verkar ha varit släktens förste
affärsman. I första hand förekommer hästaffärer. Kanske var det Lars som i början drev det
gästgiveri till vilket vi skall återkomma senare. Men Lars gör också köp av tobak, salt, och med
personer på norska sidan gör han tackjärnsaffärer. Åtminstone tidvis tycks han ha varit
penningstark, eftersom han vid några tillfällen går i god för andra.

I domboken finns en målande beskrivning av hur Daniel och Lars åtskiljdes år 1711:

“Bröderne Daniel och Lars Olofssöner i Löfåsen förentes inför Rätten med hwar annan om
besittningen på bem^te. Löfåsen i så måtta at Daniel låfwade byggia å nyo med sin egen bekåstnat
en Stugu åth Lars på den platz i Skogen, son han sig der til uthwaldt, samt efftergifwa Lars de 11
Rd han Daniel är skyldig, för det Lars sielf skal rödia sig åker och äng wid bem^te plats der till med
skall Lars få bruka i 6 åhrs tijd utan Skatt en lyckia hema wid gården son kallas gambla Tonten,
des utan blef Lars låfwat at Daniel skall i Höst låta all sin boskap i 14 dagars tijd wara och göda på
Larses rödning; deremot Daniel får igen den gödslen som fallit effter Larses boskap i åhr vid
gården, förutan det at Lars afstår til Daniel all sin dehl och rättighet uti åker och äng som nu för
tjden wid Hemmanet är upgiord. Hwarmed de i wänlighet sade sig wara åthskilde. doch förbehöll
Lars Olofsson sig sin rätt at uthsökia af samtelige Syskonen betalning för de medel och Pen ^r han
kan bewisa af sitt egit i boet tu deras nytta inlagt hafwa.

Dokumentet ger goda upplysningar om regler och sedvänjor. Vi lär oss att Lars hade utvalt en plats
i skogen för sitt nya hus och sina nya ägor. Den gamla hustomten delades inte på mitten som
brukligt var bland svenskarna. Som hjälp på vägen fick Lars de första åren använda en bit av den
uppbrukade jorden hemma vid gården. Jordeskatten betalades tydligen av Daniel

Kan man inte också se framför ögonen hur kreaturen under höstbetet drivs ut på Lars’ röjning för
att gödsla. Vår inre syn förnimmer också Lars’ glada min, när han beskådar resultatet. En väl
gödslad åker var förutsättningen för god skörd.

Lars var gift- två gånger. Vem första hustrun var är obekant.

Andra hustrun kom från Ivarsbjörke och hette Elin Ivarsdotter.

Lars Olofsson hade följ. kända barn i de båda äktenskapen:

Lars levde fram till 1736 och bör då ha varit c:a 90 år.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Erik Olofsson Löwen avancerade i krigstjänst. Han benämns ömsom som förridare, rustmästare.
furir, ”fuller furir” , vilket torde innebära underofficers rang.

Erik verkar ha haft sin familj boende i Lövåsen, dit han också återvände efter slutad tjänst och
inlöste ytterligare en broderlott förutom sin egen.

Erik hade följande kända barn:

Namnet på Eriks hustru är okänt. Men före äktenskapet var han vid ett tillfälle åtalad för lägersmål
med “konan” Annika Nilsdotter (1685) : ” . . . . och som han intedt ägdhe
böta medh, lopp han herföre gatulopp.”

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Bertil Olofsson förekom endast i vigselboken, då han år 1680 gifter sig med Karin Pedersdotter finska.

År 1683 föds Erik Bertilsson och 1585 Annika Bertilsdotter båda i Hällsjötorp. Förhoppningsvis kan
framtida forskning klarlägga om de är barn till Bertil och Karin och vidare vad som händer familjen i
fortsättningen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Petter Olofsson Biörkman blev soldat men inte lika lyckosam som brodern Erik. I domboken från
1702 nämns att han ” ifrån Marchen” skrivit till sin fader och bett honom kräva rotebönderna i
Tosseberg, Ivarsbjörke och Gjutaregården det han av dem har att fordra.

Är 1707 nämns Petters hustru Karin Larsdotter (f.1669 i Ivarsbjörke) som änka. Hon hade fått
friargåvor av drängen Gösta Nilsson vid Uddeholm, vilka återlämnades. Gösta hade ångrat sitt
äktenskapslöfte. Men 1709 ingår hon nytt äktenskap med Jon Persson i Tjustersby.

Petter och Karin hade en dotter, Annika f.c:a 1700, som år 1726 blev gift med Sven Persson i
Björke. De hade inga barn, och Petters gren dog ut med henne.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Kvar i Lövåsen blev Daniel, Lars och Erik med, som det verkade, vardera två broderlotter: Pål hade
sålt sin del till Daniel, Lars och Erik hade inlöst Bertils och Petters delar. Matematiken stämde. Men
en domboksnotis från 1726 förbryllade:

“Ehuruwäl OttondelsHemmanet Löfåsen Sund Sⁿ icke kan bära de 4 Bröder, Erik, Daniel Lars och
Pål Olofsöner som dersammastädes wilja hafwa sin besitning, doch som Eric Olofson Löfwen
föruthan sin arfzlott 1/6 i Hem^t har 1/l2 del som hans Son, Olof Eriksson sig tillbytt, Lars Olofsson
har äfwen bytt åth sig 1/12 och ännu icke försåldt sin egne arfzlott 1/6 i hemⁿ Daniel Olofsson har
köpt sin Broders Gustafz 1/6 och har sin egne del ograwerat behollen, men Pål Olofsson har
föryttrat inägorne af sin del i Löfåsen til Daniel och nyttiar Skogen fast än han sitter på en annan
Bolbys Nenl. Östanbiörkas ägor; Så emedan både Erik, Lars och Daniel ära gamble Män, finner
Rätten enligit Kongl. Maij^ts Nådige förordning och bifall til Riksens Ständers gifne för slag, dat. d. 10
Sept. 1723, det måge Bröderne Erik, Lars och Daniel Olofssöner blifwa besittiande uppå
ottondelshem^t Löfåsen, eftersom de största delarna der uti äga och äre ljka nära til börden af de
Syskondelar som föryttrade äro, och ännu lösas böre; Men Pål Olofsson bör af Erik och Lars låta sig
uthlösa, så at de äfwen som Daniel få hwar sin Treding uti Hemmanet både utj in och uthägor.”

Var Gustaf en felskrivning och salumannen var i stället den försvunne Bertil ? Men en forskare från
Hagfors, Lars Erik Westlund, själv Suhoinen—ättling, hittade Gustaf (Gösta) Olofsson från “Löfåsen
och Sund sockn’ nämnd i Ekshärads kyrkböcker. Gustaf gifte sig 1689 med Malin Larsdotter från
Solberg i Ekshärads socken. Han dog emellertid redan 1698 och hade då ‘well lefwat i 26 åhr”. Han
skulle då varit född 1672 och gift sig vid 17 års ålder.

Makarna hade fyra kända barn:

Troligen kan skaran med de sju bröderna från Lövåsen utökas
med en åttonde, till vilket jag återkommer senare.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Gårdsdelarnas kvottal stämmer perfekt med sex bröder som delar arvet mellan sig, och att de tre
kvarvarande på hemgården köper ut de övriga. Gårdens delning mellan fler än sex bröder verkar
förbryllande. En förklaring kan vara att familjerna till de söner som dog före fadern blev utlösta i
förväg från fadersarvet. Beträffande Gustafs arv betalades detta ut medan han själv levde och
alltså före faderns död, vilket bestyrks av Älvdals härads dombok “ ... han har också såldt sitt fasta
arf i Löfåsen och lagdt Pengarna ut! Swärfadrens Gäldsbetalning . . . ”

GÄSTGIVERIET I LöVÅSEN.

De få vägar som fanns i Värmland under 1600—talet och långt in på 1700—talet var i ett sådant
skick att de med svårighet var framkomliga. Bästa sättet att färdas var via hästrygg. Därför fanns
få gästgiverier inrättade. En karta som anses härröra från 1680—talet upptar ej en enda
gästgivargård hela Fryksdals härad, men däremot fyra föreslagna. Man torde dock ha anledning att
betvivla årtalet på den nämnda kartan, eftersom vid tinget 1680 finns dokumenterat utnämning av
gästgivare på 11 platser, Av de fyra på kartan föreslagna fanns endast två med bland de
utnämnda. Ett av dessa 11 nya gästgiverier var Lövåsen.

Det fantastiska med gästgiveriet i Lövåsen är att samma släktdrev det från
starten 1680 till nedläggningen 1925.

I handlingarna framskymtar att bröderna Daniel, Lars och Erik hjälptes åt med inkvarteringen, men
viss hjälp erhölls också från grannhemmanet Arnstorp.

Eftersom hästar behövde användas i jordbruket och till skogskörslor om vintrarna, kändes
gästgiveriets skyldighet att ställa upp med hästar åt resande ganska betungande. Ar 1725 ser vi att
tingsrätten ålägger Arnstorp att tillsammans med Lövåsen i tur och ordning hålla sina hästar
hemma och beredda åt vägfarande. Om de bryter mot denna förordning riskerar de böter.
Så sent som 1773 begärs bidrag från Arnstorp:

“Erik Olofsson i Löfåsen påstod at Erik Jonsson, Johan Pålsson och Johan Thomasson i Arnstorp
måtte betala honom För dess beswär med gästgifweriet wid Löfåsen efter 1 tunna korn on året
räknad, så at Jan Pålsson skal wara skyldig 3/8 t. , Jan Thomasson 1/2 ta och Erik Jonsson 1/4 ta.’

Nämnde Erik Olofsson är sonson till Erik Olofsson Löwen. Senare övergår dock gästgiverirörelsen
helt till Daniels efterkommande.

Här följer en prislista från 1781, förmodligen Värmlands äldsta gästgivartaxa:

Lövåsen kunde eventuellt också ha haft någon extrainkomst från en kvarn som hörde till
hemmanet. En domboksnotis ger nämligen upplysningen, att Olof Påhlsson hade en “kvarn i
Tvärån, som löper ur Jangsjön”.

Tage Olsson, förre ägaren till “Där Nol”, har samlat ihop bruks föremål från olika tider, många av
dem använda i gästgiverirörelsen.

Bevarade finns också ett par bräder (vid ‘Där Sy”) från gamla byggnaden, vilka troligen varit
placerade mellan två dörrar. De bär inskriptionen:

SLÄKTEN SUHOINEN.

På flera ställen i handlingarna framkommer det att Lövåsenborna var finnar.
Släkten går att närmare identifiera:

C.A.Gottlund nämner Erik Påvelsson i sina Dagboksanteckningar och kallar honom Suhoinen
Dessutom säger han att Erik var född i Finland.

2) Tväråna kom att kallas Suhola. Både 1 Finland och i Värmlands finnbygder var det vanligt att en
gård blev uppkallad efter innehavarens släktnamn. Suhoinens gård blev Suhola.

3) Gottlund nämner även om en annan medlem av släkten Suhoinen, att ‘hans förfäder fordom
bott i Lövåsen i Sunne”


PÅVEL OLOFSSONS ÄTTLINGAR DAG.

Under de drygt 330 år släkten Suhoinen funnits i Fryksdalen, har den fått en mycket stor spridning
och omfattning. Ingiften skedde inte enbart i övriga inflyttade finnfamiljer utan ganska snart även i
stor utsträckning i de gamla etablerade bondesläkterna. Detta senare motsäger de berättelser man
ibland hör om främlingskap och också direkt fiendskap mellan den ursprungliga svenskbefolkningen
och de finska invandrarna.

Vid släktforskning i familjer från Sunne och Lysvik visar det sig att de flesta har härstamning från
Lövåsen. Stickprov i ett par hemman från västra Sunne har gett som resultat att ungefär hälften av
invånarna har Suhoinen—påbrå. (Se stamtavlorna över Höjen och Hälseruds—Lersjöforsområdet.)
Spridningen bör vara lika stor också i Östmarks och Fryksände socknar.

Med stöd av qjord släktforskning torde man kunna påstå att åtminstone hälften av Fryksdalens
äldre fasta befolkning bör vara Suhoinen—ättlingar. Dessutom har släkten fått en inte ringa
spridning i Norge.

Den stora Amerika—emigrationen från Värmland har bidragit till att Påvel och hans hustru Elin som
en gång bröt bygd i Lövåsen bör ha flera tusen efterkommande i USA.

En undersökning som gjordes i slutet av 1960—talet över ättlingarna till Olof Olsson f.1770
i Lövåsen (sonsonssonsons son till stamfadern) gav som resultat c:a 1100 efterkommande endast till
denne person, som tillhör 6:e generationen. Tillsammans med ingifta omfattade denna enda gren
då c:a 1450 personer, varav ungefär hälften fanns i USA och ett hundratal i Norge. Senare har
tillkommit uppgifter på ytterligare flera hundra personer.


SUHOINEN I FINLAND

Namnet Suhoinen är värmlandsfinska. I nutida finska har diftongerna i namnen i de flesta fall
övergått till enkel vokal Släkten heter i dag i Finland SUHONEN.

En intensiv forskning i släkten pågår i Finland. Drivande kraft i forskningsarbetet är Olavi Suhonen i
Pieksämäki. Han ägnar med stor entusiasm all sin lediga tid till att tränga in i det svårtolkade
källmaterialet från 1500—1600talen. Det verkar som om han lyckats knyta ihop släkten tillbaka till
slutet av 1400talet. Olavi har också vissa idéer om var den värmländska grenen avskiljer sig från
den finska. Förhoppningsvis skall han kunna finna mer material och bli i stånd till att bevisa sin tes.
Vi skulle då kunna följa våra förfäder ytterligare kanske tre — fyra generationer tillbaka.

Ursprungsorten ligger i socknen Joroinen, och Olavi Suhonen har också lyckats lokalisera platsen,
där de äldsta generationerna bodde.

Ex. på andra platser, där medlemmar av släkten Suhoinen bodde under 1500—talet:
Vehmasmäki , Eric Suhonen 1541
Rantasalmi , Mats och Johan Suhonen 1571
Jännevirta (nordost om Kuopio), Anders Andersson Suhonen
Juva, Antti Suhonen 1550, Olii Suhonen 1563 (Juva socken var
under 1500—talet mycket mer omfattande än i dag). Saamiainen en äldre form för Sumiainen),
väster cm Rautalampi
Jäppilä socken c:a 25 km väster om Varkaus blev från l600—talet en stamort far släkten.

De flesta platser, där man tidigt finner medlemmar av släkten, ligger i en triangel med hörnen i
Kuopio, Savonlinna och Pieksämäki i landskapet Savolax.



FRÅGETECKEN.

Med hjälp av de nämnda källorna: mantalslängder, tiondelängder, men framförallt domböcker och
senare i tiden kyrkböcker kan man få en bra och relativt fullständig bild av nybyggarna i Lövåsen
och deras släktskapsförbindelser. Men några frågetecken kvarstår.

Vi räknar först bort de s.k. husfinnarna, vilka troligtvis var släktingar eller bekanta som bodde
inhyses i avsaknad av egen mark, Så småningom flyttade de flesta till egna nybyggen. Vid
genomgång av mantalslängder finner man att just finnhemmanen hade ett stort antal “inhyses”.
I svenskbyarna finns endast några enstaka. Dessa inhyses skymtar ibland fram i
domboksnotiserna. De intressanta i det här sammanhanget är emellertid de medlemmar av släkten
Suhoinen, som inte gått att placera in i familjemönstret.

1) Mattes Israelsson i Arnstorp gifter sig 1687 med Annika Pålsdotter i Lövåsen. Denna Annika kan
inte höra till de nämnda Lövåsen—familjerna. .Å andra sidan finns det inget som tyder på att hon
måste ha hört till släkten Suhoinen.

2) Lars Erik Westlund i Hagfors har i Älvdals härads dombok stött på soldaten Petter från Lövåsen.
Denne kallas som vittne i en mordrättegång år 1723:

“Enkan såwäl som Nämden som Almogen sade det ingen wet hwarest berde Petter från Löfåsen är
tillfinnandes uthan han holler sig undan på Skogarne är stundom i Norige stundom i Dalarne
sedan han blef knekt och rymde från knektetiensten; holles ock för en fåne, at ingen kan efter
hans tal sig rätta.”

Valter Berg har i sin intressanta bok, Brunnberg. Ur en finnbys historia” närmare redogjort
för rättegången.

Det verkar inte som om denne Petter kan ha kommit från Lövåsen i Lysvik. I Lövåsen i Sunne finns
endast en soldat Petter, nämligen Petter Olsson Björkman.

Vi följde Petter Olsson Björkman de första åren efter giftermålet, då han uppdrog åt sin far att
inkräva fordran från rotebönderna. “ Karins återlämnade friargåvor och senare omgifte har nämnts.
Man får intrycket att Petter omkommit under kriget, vilket då skulle ha varit under karl XI1:s
2 fälttåg i Ryssland eller i Polen,

Genom notisen från Älvdals härads dombok kommer en svindlande tanke in: Hade familjen fått bud
om eller på annat sätt konstaterat Petters död ? I stället hade Petter rymt, så småningom kommit
tillbaka till hemtrakterna och där funnit sin hustru omgift och slutat sitt liv kringdrivande på
skogarna utan hem och fast förankring i tillvaron. Detta må ännu vara osagt tills forskningen
eventuellt kan klarlägga om det funnits ytterligare en soldat Petter.

3) Det finns dock andra mera konkreta Suhoinen. vars släktskap inte närmare kunnat utforskas.

a) Gottlund nämner Elias Suhoinen i Lövhöjden (Lehtomäki) beläget i nuvarande Lekvattnets
socken. I Fryksände (dit Lövhöjden då hörde) husförhörslängd 1769—71 upptas följ. personer:

Änkeman Lars Hindriksson f.1720

Enligt Gottlund köpte Lars Hindriksson Suhoinen, en skräddare från V.Kymmen (i Gräsmark)
Lövhöjden år 1767. ”Dess förfäder hade fordom bott i Lövåsen i Sunne socken.”

b) År 1737 uppbjudes vid tinget en del i Lövåsen som Jöns, Hindrik och Erik Larssöner
(söner till Lars Olofsson) köpt av Olof Hindriksson i V.Kymmen.

c) År 1711 gifter sig Anders Hindriksson i Lövåsen.
Dessa Lars, Olof och Anders Hindrikssöner finns inte medtagna i några andra dokument
rörande Lövåsen.

Kyrkoräkenskaperna har här inte förut nämnts som källa. I Sunne kyrkoräkenskapsböcker
förekommer Lövåsen—borna flitigt med gåvor till kyrkan: Påvel ger råg 1669, Olof och Annika ger
säd och pengar vid flera tillfällen, Olofs söner nämns ofta, och även senare generationer bidrar med
pengar. Ibland har dessa pengar samlats in vid någon bröllopsfestlighet i familjen.
Juldagen 1700 nämns Lars Olofsson och Hindrik i Lövåsen
Juldagen 1705 nämns Hindrik i Lövåsen

Troligen är den nämnde Hindrik far till Lars, Olov och Anders Hindrikssöner, och en åttonde broder
till tredje generationens brödraskara. Kanske skall framtida forskning kunna ge svar.

SLUTORD.
Här har endast behandlats de äldsta generationerna Suhoinen från Lövåsen. Som bilaga
följer ett antal stamtavlor fram till våra dagar.

Förhoppningsvis skall släktforskande Suhoinen—ättlingar var och en på sitt håll men genom
samarbete sträva fram mot att så full ständigt som möjligt kartlägga släktens olika grenar.